OKNÖS HISTORIA
Oknö förr och nu / Från forntid till medeltid / Den äldre bebyggelsen:Oknötorpen /
Jordbruket / Från husbehovs- till yrkesfiske / Vägar och vägunderhåll /
Lotsarna / Ur räkenskaperna / Fyrarna /
Epilog / Djuphamn på Oknö - planer och verklighet / Färjeförbindelse med öland /
Oknö-sommarön / Händelser och människor /
Sydost om köpingen vid Mönsteråsvikens inlopp ligger Oknö med Oknöskär, Mönsteråsåsens yttersta utlöpare i Kalmarsund. Med fastlandet är ön idag förbunden med en stabil bro. Den första från 1912 stod ej emot vädrets makter, den fick ofta byggas upp igen efter högvatten och storm. Isälvarna i förening med landhöjningens olika stadier formade kommunens åssystem, bestående av morän, sand och grus. Grusförekomsterna kan till ytan synas betydande, men ofta är volymen ringa, särskilt i fyndigheterna, som inte bildats av isens smältvatten. Sand växlar med morän i skarpa former. Att sanden är av god beskaffenhet och ansetts värdefull, därom vittnar ett flertal gropar efter täkter på bl.a. Oknöskär. FRÅN FORNTID TILL MEDELTID Fasta fornlämningar vittnar om tidig bebyggelse. Såväl ett gravröse från bronsåldern som en kanske ännu äldre stensättning har anträffats på oknöskär. ägare till oknö var under senare hälften av 1200-talet riddaren och stormannen Svantepolk Knutsson, död ca 1310, med vidsträckta domäner i östergötland samt vid Smålandskusten. Intilliggande Ramsö har dock en annan historia. Denna ö hörde till hospitalet i Oknabäck, sedermera Kronobäcks kloster, som enligt urkunderna härifrån uppbar ¨1 lispund(ca 8,5 kg) landgilles smör¨. En arrendeavgift för jordens brukande. Oknö övergick senare till Kråkerum, Bielkarnas stamgods. 1628 kom detta genom ingifte i ätten Baners ägo men såldes 1688 till Johan Leijoncrona, på sin tid drottning Kristinas hovskräddare. Godset övertogs sedan av sonen, Sveriges sändebud i London, Christoffer Leijoncrona och dennes engelskfödda maka, Francoise Hwittkell. Efter båda makarnas död fördelades egendomen mellan deras döttrar. Härigenom uppstod östra och Västra Kråkerum |
 |
OKNÖTORPEN Enligt den 1861 upprättade karta som stått till studiecirkelns förfogande var Oknö uppdelat i olika skiften och den dåtida bebyggelsen koncentrerad till backkrönet ca 150 meter ovanför Oknöström, söder om Lotsvägen. Här fanns på 1860- talet 3 torp, alla med ladugård och loge. Varje torp hade rätt till husbehovsfiske på Kråkerums vatten, och åborna utförde dagsverken på godset. Till jordbruket och fisket på ön skall vi strax återkomma. 1872 gjordes lantmäteriförrättning, ägorna skiftades och torpställena utflyttades till nuvarande färjeläge. Oknölund var det torp, som i stort sett kom att ligga kvar på sitt gamla ställe. Det brukades av Carl Gustav Olsson f:1825. Senare av sönerna Nils Johan f. 1864 och Clas Viktor Carlsson f. 1872. Systrarna Mathilda f. 1870 och Karolina f. 1861 (som sov i 32 år) bodde även kvar på torpet liksom en broder Carl Gustav f. 1860, som blev sjöman och omkom med skonaren "Christian"1907.  Större karta  Andra Oknötorpet flyttades ett stycke söderut, till Lillön. Det brukades av Carl Persson f.1814 och senare av en son, Carl Gustav Carlsson f. 1860, som tidigare varit i Amerika. Detta ställe har på senare tid brukats av Bengt Gustavsson f.1908 och dennes halvbror Valdemar f.1906 . Yttre Oknötorpet, som kom att tillhöra Västra Kråkerum, flyttades längst ut på Oknö mot Kalmar sund. Det brukades först av Nils August Magnusson f.1826 och av sonen Nils August Nilsson f.1872. Denne var vid utflyttning endast 2 år gammal och hade fått bäras ut till det nya stället i en korg. Tillsammans med hustru Augusta skulle han efter faderns död 1896 bruka torpet under många år, tills makarna 1934 lämnade Oknö för att flytta in i en nybyggd villa i Mönsterås. De hade friköpt torpet från Kråkerum 1919 och sålt det till Oskar åberg. Denne kom att äga det under sju månader 1934. Efterträdaren Albert Andersson sålde efter några dagar vidare till R.B.O Wiren. Nästa ägare blev Karl Berggren, som brukade stället under tiden 1936-1960. Sistnämnda år övertog Mönsterås kommun torpet.  Efter 1940 arrenderades Yttre Torpet av Bengt Gustavsson på Lillön, som från 1947 även brukade Oknölund, tills han 1963 sålde den egna gården till kommunen, som sedan köpte Oknölund året därpå. Det första fritidshuset byggdes vid Lakhamn 1912. år 1920 tillkom den s.k Lillstigan öster om Yttre Torpet. Vid denna tid gick landsvägen till nuvarande yttre småbåtshamnen förbi Torpet på öns sydsida. år 1936 erhöll Mönsterås köping genom gåvobrev ytterligare mark, dels Nynäs 1:6- Näsudden-dels Lakhamn 1 och 2 . Därmed erhölls mark, som blev ett viktigt tillskott till den fortsatta exploateringen. Det var disponenten på Mönsterås Tändsticksfabrik -Gunnar Lindell-som hade uttalat som sin önskan, att dessa markområden skulle överlämnas till köpingen och det var arvingarna, som utfärdade gåvobrevet.. |
|
Sin huvudsakliga bärgning hade den bofasta befolkning av det jordbruk, som bedrevs på Oknö lund, Yttre torpet samt Lillö, sedermera Bengt Gustafssons gård. Varje ställe hade på sin tid hållit i genomsnitt 1 häst, 4-5 kor, 1 hushållsgris samt höns. även fårskötsel förekom i viss utsträckning. Någon mjölk levererades aldrig till mejeriet. Smör och ost producerades till husbehov och kanske viss försäljning. Den bofasta befolkningen uppgick på 1880-talet till 20 personer, som alla hade sin utkomst på ön, 1930 hade antalet minskat till 14. I denna siffra är då ej lotsarna inräknade, som endast hade sin tjänstgöring förlagd till Oknö men bodde inne i Mönsterås. För vakthavande personal fanns emellertid en övernattningsmöjlighet inom stationen. Mera om lotsverksamheten i ett följande avsnitt. FRÅN HUSBEHOVS- TILL YRKESFISKE Som redan nämnts hade varje torp på Oknö rätt till husbehovsfiske på Kråkerums vatten, så vitt känt det enda brukliga fram till 1907. Troligen försåldes viss del av fångsten till fiskhandlarna inne Mönsterås. Fr.o.m nyssnämnda år bedrev oknöbröderna Nils och Viktor Karlsson yrkesfiske och fortsatte härmed fram till 1935, då Arthur Kruger från Timmernabben tog över. Det var f.ö bröderna Karlsson som byggde det hus vi i dag känner som Oknölund.  Fisket bedrevs med ryssjor, rev, nät,genom notdrag och ljustring. Av gammalhävd var sillfiske med skötar fritt för envar. Förr i tiden fanns det fiskare, som följde sillen utifrån havet in till kusterna. Dessa hade vissa tilläggsplatser, där det fritt kunde ta iland sin fångst. Ett sådant ställe var de s.k "kåserna" eller båtlägena på Storön strax öster om Oknöström. Här hade även den fasta befolkningensina fiskarbodar. ännu en sådan på Lillön vid nuvarande badplatsen revs i början av 1940-talet. Som en historisk notis kan tilläggas, att när Bränslekommissionen under första världskriget ålade skogsägarna avverkning för att trygga försörjningen, så staplades den från Oknö levererade veden just vid "kåserna", i och för utlastning och vidare transport med båt. |
|
Lotsvägen utefter Mönsteråsvägen på Storöns nordsida var - från nuvarande campingplats fram till lotsutkiken - ursprungligen bara en gångstig, en genväg lotsarna nyttjade, därav namnet. Den gamla vägen hade en sydligare sträckning utmed Oknöviken på motsatta sidan. Den rundade ön vid Yttre Torpet för att därefter fortsätta upp mot Lotsstationen i nordöstlig riktning. För att komma till Lillön och Ramsö måste man lämna huvudvägen (Lotsvägen ) strax efter Oknöström. På en avtagsväg till höger söderut nådde man efter ca 100 meter ett backkrön, där vägen åter delade sig:den till vänster eller rakt fram slutade vid Oknölund, medan den till höger, som gick något längre västerut än idag fortsatte förbi Lillögården och därifrån vidare ut mot Ramsö.  För vägunderhållet fram till Nynäslandet svarade åborna själva. Ju större gård, desto längre vägbit var principen för det beslut som togs vid en fördelningsförrättning 1934. Respektive vägavsnitt, som inte nödvändigtvis måste följa de egna ägorna, skulle på lämpligt sätt markeras. Träpinnar godkändes ej. Allt, från järnrör till huggna stenar med de vägskyldiges nummer inmejslade, kantade landsvägen, och vid varje skiftesgräns uppsattes en grind. Under vintertid var de dåliga vägarna ofta oframkomliga på grund av upptornad snö; då fick man i stället färdas över isarna. |
|
För ett samhälle som Mönsterås, präglat av handel och köpenskap, var sjöfarten en viktig förutsättning. De djupgående skutorna fick i äldre tid ankra upp på Mönsteråsvikens yttre eller inre redd, där de lossades eller lastades i pråmar. Yttre redden låg vid Oknö utanför dagens s.k T-brygga, medan den inre fanns utanför det gamla varvet vid Nynäs. Behovet av navigeringshjälp var kännbart, och år 1878 startade lotsverksamheten i Mönsterås.  I lotsarnas tjänst ingick att hålla uppsikt på fartygens signaler. Man fick hålla sig med egna små båtar, lämpade för både segling och rodd-före motorernas tid. Med dessa upprätthölls även den eljest dåliga förbindelsen med Mönsterås köping. Lämpligaste platsen för en station var självfallet längst ut på Oknö, dit den första lotsvaktstugan eller - som det hette - uppassningshuset förlades 1881. Det byggdes enligt ett bevarat patent av tretumsplank med asfaltpapp på taket till en kostnad av 1928 kronor och 63 öre. Husets längd var 16 fot, bredden 14 och höjden 10 från sockeltill takfot. Byggnaden innehöll ett enda rum med kakelugn samt britsar för övernattning. För matlagning hade varje lots ett s.k. kokhus strax intill uppassningshuset.  Längre fram skulle man bygga privata små stugor i närheten, så att familjerna kunde vara tillsammans under sommarmånaderna. Den första uppfördes omkring 1910 av Gustav Engström sydväst om och granne med lotsstationen; övriga tillkom mellan åren 1922 och 1931. UR RÄKENSKAPERNA Av gamla liggare framgår, att en signalstång uppsattes vid lotsstationen 1889 till en kostnad av 30 kronor. 1897 var utgifterna för tjärstrykning av taket 10 kronor, och en ny flagglina kostade då 1,75. år 1899 fick den gamla signalstången bytas ut mot en ny med kula och lina för 21,46. Den upphissade kulkorgen tillgännagav att lotsstationen var bemannad. Redan 1904 fick stationen egen telefon. Till denna drogs ledning ända från köpingen för 1590:50 kronor 1925 tillkom en förrådsbyggnad för 300 kronor. Enligt anteckningar i räkenskaperna blev "Förrådsboden vid Skäggenäs använd härtill", varav framgår, att en vid Skäggenäs belägen sådan monteras ned och flyttas till Oknö. Förr var det lönande att tillvarata befintligt material. åren 1931-32 grävdes brunn till en kostnad av 430 kronor. Hur man tidigare gjorde med dricksvatten framgår ej av anteckningarna. Förmodligen hämtades sådant vid det närmaste belägna torpet. 1930 revs signalstången. Den var, heter det, "rötskadad och skall ej vidare uppsättas", men i gengäld försågs stationen med flaggstång 1932. år 1941 var "uppassningshuset" moget för en genomgripande renovering ock utbyggnad och försågs då med källare och värmeledning. |
|
Till sjöfartens tjänst installerades fyrar på Oknö, bl.a de båda inseglingsfyrarna vid T-bryggan, vilka är igång än idag, nu mest för båtturismen. Vid Lorthunden ca 400m sydost om Oknöström fanns ytterligare en fyr uppe på åsen. Denna och andra sådana i Mönsteråsviken var gasdrivna och måste tändas manuellt. Detta arbete var utlagt på s.k. beting. Oftast var det lotspersonal som åtog sig denna syssla, såsom under någon tid William Johansson, som sedermera mycket passande kallade sig Peilot, som på engelska betyder lots. Fyren vid Lorthunden var i drift en kortare tid före andra världskriget. Den släcktes efter krigsutbrottet för att aldrig mera tas i bruk. Den träställning den var anbragt på revs efter kriget slut 1945. EPILOG De allt större båtarna i förening med den minskade fraktfarten på Mönsterås ledde till en för Lotsverket negativ utveckling. Stationen lades slutgiltigt ner 1967, och verksamheten flyttades till Oskarshamn. Den övergivna anläggningen hyrdes av Lotsverket en tid ut till AB Industrifjädrar och dess chef, direktör Sten Cederberg, samt därefter under några år till företagets fackliga organisation, d.v.s. Metallklubben. Den gamla lotsstationen förvärvades slutligen av Mönsterås Kommun och har sålts till en privatperson som har rustat upp den. |
|
- PLANER OCH VERKLIGHET Mönsteråsvikens grunda vatten vållade sjöfarten åtskilliga bekymmer. Som vi sett fick de större båtarna lastas och läktras ute på redderna, den yttre vid Oknö, den inre vid Nynäs. år 1903 förvärvade dåvarande Mönsterås köping ett markområde öster om Oknöström, där man hade planer på en hamnanläggning med järnvägsförbindelse in till samhället. Men köpmännen motsatte sig detta. De menade, att det skulle bli en nedgång i handeln, och köpingen skulle förlora mycket av kontakterna med såväl sjöfolket som den dåtida livliga sjöfarten på både svenska och utländska hamnar. FÄRJEFÖRBINDELSE MED ÖLAND Från Mönsterås inre hamn har båtförbindelse funnits under många år med olika platser vid Kalmarsund, inte minst Borgholm. Trafiken på öland spelade en mycket stor roll före brons tillkomst 1972. För turerna mellan Mönsterås och Borgholm svarade länge ångbåten "Jarl" av Oskarshamn. Sedan "Jarl" upphört att trafikera leden, startade kapten Hjalmar Ekman från öland en linje med en fraktbåt, som på sommaren försågs med ett provisoriskt bildäck av trä med plats för 20 bilar.  år 1957 anlade en avdelning från Ing.2 i Eksjö i samarbete med Skånska Cementgjuteriet den brygga som vi på grund av formen allmänt kallar T-bryggan. Materialkostnaden var 85 000 kronor och byggkostnaden för ingenjörs- regementet 10 000, för Skånska Cement 5 000, tillsammans 100 000 kronor. Kapten Hagman angjorde bryggan för att vid behov ta upp eventuella passagerare. 1964 träffade man överenskommelse med ett rederi i Oskarshamn att hyra in en färja med plats för 130 bilar. Den var koleldad och hade tidigare tjänstgjort som tågfärja i Danmark. För ett så stort fartyg erfordrades dock ett ordentligt färjeläge, och Skånska Cement fick uppdraget att bygga fyra dykdalber, bottenfasta förtöjningsanordningar, intill T-bryggan vid Oknö. Våren 1964 hade arbetet avslutats till en kostnad av 120 000 kronor. I de trånga farvattnen skulle färjan emellertid visa sig svår att manövrera och fick till följd härav bl.a. grundkänning. Efter en tid bar det sig inte bättre än att en av dykdalberna påkördes och totalförstördes med följd att trafiken fick inställas under pågående säsong. Färjan återgick till Danmark, där den omgående skrotades. Trafiken återupptogs sedermera av ett mindre rederi med en ombyggd landstigningsbåt inköpt i England och som trafikerade linjen till och med 1996??? |
|
Mönsterås utställningen 1946 riktade omvärldens blickar mot köpingen och utgjorde en nyttig injektion för de styrande. Man kom nu att mera offensivt marknadsföra kommunen. Ett led var att börja exploatera Oknö. år 1948 anställdes kommunalkamrer Viktor Lund och han blev en välbehövlig förstärkning.  Redan 1950 kunde semesterfirarna flytta in i de första kommunalägda fritidsstugorna på Oknöområdet, som dessutom begåvats med serviceanläggningar för turisterna av en klass som redan från början överträffade vad dittills varit brukligt. Bakom allt detta ligger ett intensivt utvecklingsarbete, klok markförvärvspoltik och kraftig satsning på utbyggnad och service.  |
|
Avslutningsvis några minnen som satt djupa spår bland människor på Oknö. Skogseld och återplantering år 1900 pågick hägnadsarbeten på Storön i höjd med nuvarande Oknögrillen. På den tiden förekom inte ståltråd i gärdesgårdarna. Istället uppvärmdes som brukligt var granvidjor över öppen eld för att de skulle bli böjliga och mjuka. Av våda utbröt härvid skogseld, så att hela området ner till Oknöström brändes av. Det skulle dröja ända till 1925, innan de härjade ytorna återplanterades med tallskog, fram till Ramsövägen.  Karolina från Oknö - ett medicinskt fenomen Något som ständigt sysselsatt öborna och väckt berättigad uppmärksamhet både i Sverige och utomlands är Karolina Olsson eller Karlsson som hon senare kallar sig, som skall ha sovit i 32 år! 14 år gammal föll hon i sömn den 20 oktober 1875 och vaknade först i början av 1908, 47 år gammal. Hon levde därefter ett normalt liv och avled den 5 april 1950 på ålderdomshemmet i Mönsterås i sitt 89:e levnadsår. |
|
Oknö förr och nu - minnesanteckningar från en studiecirkel.